Det är sannerligen inte lätt att ta sig tid att meditera, inte ens i semestertider, då man tror att man ska ha all tid i världen. Jag har flera dagar tänkt att jag vill sätta mig ner och meditera, eftersom jag känt länge nu att det är information som väntar på mig från högre ort. Idag vaknade jag med en stark känsla av att jag "måste" sätta mig ner i meditation. Hela f.m. gick till olika sysslor i hemmet, sen hamnade jag vid datorn för att boka semesterboende vid kusten. Klockan blev mycket. Jag längtade ut i solskenet och till stranden. Jag ville ju bada! Jag "glömde" meditationen och åkte till Vätternstranden istället. Jag fällde upp min solstol, tog ett uppfriskande dopp och sjönk sen ner i solstolen. Framför mina fötter låg en vit fjäder. Jag log för mig själv, tog upp den och tackade för tecknet som förde mig närmre änglarna. Jag visste ju att de velat kommunicera med mig idag, men jag hade inte haft ro nog att lyssna. Nu förstod jag att det var läge att meditera. Jag satte mig till rätta, vände handflatorna uppåt och blicken och medvetenheten inåt. Nu för tiden går det väldigt snabbt att hamna i ett meditativt tillstånd, även då jag befinner mig bland människor i rörelse, vilket jag ju gjorde nu. Jag gick uppför en smal och slingrig trappa och kom upp i ett stort, ljust rum, som tycktes sväva fritt över ett storslaget, vackert landskap. (Lite likt allt vackert i filmen Avatar) Jag satte mig på en vit rottingbänk mitt i rummet, som var helt av glas. Plötsligt var någon inne hos mig i rummet. Någon som utstrålade den mest innerliga kärlek du kan tänka dig. Mina tårar började rinna, därför att ögonblicket var så stort och mäktigt. Den jag mötte där är min andliga guide. Jag visste att det var det han kom för att berätta. Det är det jag haft på känn i många dagar nu, jag kände att det pockade på. Jag har undrat i många år vem min guide är. Och nu vet jag!! Han presenterade sig och jag tog emot hans namn i mitt hjärta. Vi har mötts i någon meditation innan, men jag förstod inte då att han var min guide. Ja, nu vet jag! När vi "pratat" färdigt försvann han lika fort som han kom och jag började bli medveten om att jag befann mig i min solstol på Vätternstranden. Tårarna rann fortfarande ner för kinderna när jag öppnade ögonen. Ingen visste vilken resa jag just gjort. Jag tittade på min vänstra hand. Där satt en nyckelpiga. Jag vet att nyckelpigan kommer med hälsning om KÄRLEK och det var precis det jag kände. Jag kan vara trygg i att kärleken alltid finns där, tillgänglig, för mig, liksom för dig. ♡♡♡